Livet är en fest!
En plädering för altruismen (att göra något för andra utan att kräva något tillbaka i gengäld), som med ett grekiskt låneord kan betecknas som ”agape” (uttalas agápä) är i dessa tider av extrem individualismen och kusinen egoismen en livsavgörandet nödvändighet. Agape eller osjälvisk altruismen (motsatsen till egoismen), är en stor utmaning till dagens Zeit geist, tidsandan, som eroderar det västerländska samhällets individer i all högre omfattning. Från utbildning till politiken.
Egoismen dödar som bekant all kärlek och andra högre värden. Kärleken som Shakespeare påpekar: lever av att kärleken se.
Agape, är rent utsagt en skandal för reduktionistiskt tänkande, (Läs Björklund i pedagogiken, regeringen i ökande av inkomstskillnader mellan individer som är den högsta i Sveriges historia, etc.). Den kan inte förklaras av drivkraften hos individuella själviska gener att överleva som anakroniska (i mening otidsenlig) nyliberala influerade biologiker gör.
Tvärtom: den kan få människor att göra uppoffringar som kan leda till stort personlig skada. Och trots det, om vi noggrant undersöker den inre röst som ibland kallar vi samvete, så finner vi att motivationen att utöva sådana agapehandlingar, finns inom de flesta av oss, trots våra upprepade försök att inte lyssna på den. Och den tvingande samhällsintresse som vill uppmuntra egoismen hos varje individ, till att främja den heliga tillväxten.
Ett argument för agape, är att det finns indirekt ömsesidig nytta med altruism som under evolutionens gång har gett fördelar åt den som praktiserar det.
Men det finns även andra mer prosaiska sådana som en känsla av att människor som utövar antiegoismens agape växer i respekt hos andra.
Och i brist på kärleken får vi med Michaux i tankarna säga, vi bör lära oss att mogna i isen.
Och även nu som alltid Shakespeare: Kärleken lever av att kärleken se; tyvärr motsatsen gäller för närvarande… Men inte i längden!